fredag 10 september 2010

Om krockar, kraetivitet, utveckling och kärleken till staden

Jag är en person som älskar landet. Då jag kommer till haven eller till fälten går jag ner i varv, pulsen slår långsammare och livet känns enkelt. Men trots detta kan jag inte se ett liv på landet. Jag måste bo i stan, i centrum. Jag brukar fråga mig varför? Jag är inte precis urtypen av en citymänniska. Men på något sätt känner jag ändå att jag behöver, pulsen, närheten, stan.

Igår kväll satt jag i Malmö hamn och överskjöldes av Skånes Dansteater uppsättning Dockplats 2010. En absolut sprakande föreställning föreställning med dansare, simhoppare, konstsimmare, akrobater, kör, brassorkester, ljud och ljus. Föreställningen skildrade dockans historia från hav till land, från industri till privat boende och urbant fritidsområde. Dockplats 2010 är ett av många kulturarrangemang som Malmöstad bjuder sina invånare på.

Ock där i duggregnet i denna till synes "fula" miljö av lyftkranar, plåttunnor och industribyggnader påmindes jag om varför jag vill finnas i stan. Staden erbjuder, möten, utveckling, kreativitet, konfrontationer. Och det är därför Citykollo bedriver sin ungdomsverkamhet i stan.

Sveriges storstäder bubblar av kreativitet och entrepenörskap! Inom Citykollo vill vi fånga upp och kanalysera denna drivkraft hos unga människor. Genom att få dem att sätta upp mål för sina drömmar, få tilltro till sig själva och redskap att hantera problem blir de aktiva aktörer i sitt liv och i samhället. Många kolloaktiviteter tar ungdomarna bort från stan, ut på landet. Ibland behöver vi det andrummet för att få distans till myllret i stan. Men vi tror också att ungdomar behöver inspireras av sin närmiljö och vad den har att erbjuda.

onsdag 8 september 2010

Inspiration i Rosengård

Återigen låter Apelgårdsskolan i Rosengård mig inspireras. Igår på möte med skolans Dream Team, bestående av de representatnter som arbetar med livskunskap, antimobbing och arbetsmiljö. Helt i linje med hur jag tänkter kring skolornas arbete med anti-mobbing, jämlikhetsplaner och livskunskap ser man på Apelgårdsskolan alla dessa delar som en enhet som arbetar tillsammans. Därför bestämde man igår att slå ihop grupperna som arbeter med anti-mobbing, livskunskap, kamratstödjare, arbetmiljö och hållbarutveckling till ett starkt DreamTeam. Under hela mötet var det bara möjligheter och det positiva i varje elev som stod i fokus. Inte en ända gång under mötet sa någon nej, men eller det skulle inte funka.

Att träffa personalen på Apelgårdsskolan är alltid en glädje och ger mig energi. De har de senaste året vänt stämningen på skolan. Elever, lärare och rektorer säger att det har blivit lugnare och förra året ökade antal elever med behörighet till gymnasiet från 41-70%. I den skoldebatt som förs idag är det härligt att möta en skola väljer ansvarsskolan framför lydnadsskolan och visar att man på det sättet kan skapa studiero i klassrum och korridorer.

fredag 9 juli 2010

Football, Football

Sedan jag först kom i kontakt med Sydafrika 2003 har jag hört talas om den internationella kulturfestivalen i Grahamstown. Jag har haft en nyfikenhet och en längtan att åka dit. Festivalen hålls de två sista veckorna i juli varje år och är en explosion av dans, teater, konst och musik. Då den ligger i den sydafrikanska vintern och den svenska sommaren har jag ännu inte haft möjligheten att vara där. Men i år var jag på rätt plats vid rätt tid!

Grahamstown är en liten pittoresk stad i Östra Kapprovinsen 12 mil nordöst om Port Elizabeth/Nelson Mandela Bay. Naturen är enormt vacker, gröna kullar som böljar fram längs med Indiska Oceanens kust. För tillfället blommar Aloe Veran med sina orangea blommor som lyktor i det gröna.

Självklart präglas även Grahmstowns festival i år av fotbolls VM och jag kan inte låta bli att utforska fotbollen genom de kulturella glasögonen.

En internationell ensemble bestående av personer från Europa; Afrika och Asien bjuder på Football, Football. Föreställningen undersöker fotbollen genom dans, teater, video och musik. I programmet beskrivs föreställningen så här:

There is a ball. There is a green pitch, or a part of the street, or
a beach, or a park. There are the running legs. Fierce minds.
Fast-beating hearts. Dreams. Memories. Histories. Fights.
Celebrations. There are the disappointments. Failures. Tears. Anger.
Cursing. There are the loyalties. Friendships. There are
the betrayals. Sorrow. There is forgiveness and there
is re-union. There is a group of young men who love football. They are to old to become professional football players but to young to give up the dream. This is about football!

Det är en brutal och känsloladdad föreställning. Unga mäns frustration, aggression, krossade drömmar i förorterna, slummen och gettona runt om i världen står i fokus. Fotbollen är i allra högsta grad levande för dessa unga män – men också våldet, drogerna och uppgivenheten. I en scen spelar rivaliserande grupper fotboll tillsammans, det är ett brutalt spel. Uppgivet utbrister en av killarna ”This is not football – this is war”.

I förordet beskriver regissören hur en av frågeställningarna som teamet har arbetat med är Vad har hänt med vännerna till de stora fotbollsstjärnorna. De som växte upp i gettoområderna runt om i världen men som inte blev stjärnor - har också deras fortsatta liv präglats av fotbollen? I föreställning dör en av killarna i en överdos, en bli knivhuggen till döds, en tredje sitter i fängelse och en fjärde på behandlingshem.

Men de finns också de som tar sig vidare, som använder kärleken till fotbollen som en källa till kreativitet och drivkraft.

Föreställningen visar hur fotbollen kan vara en källa till glädje, kreativitet och drömmar i en annars ganska dyster verklighet. Något som slår mig är hur fotbollen ger en möjligheten för män att uttrycka känslor. Glädje, ilska, aggression, sorg, lekfullhet, kärlek. Något som många män är berövade men där fotbollen blir ett utlopp för detta.

Jag sitter under hela föreställningen och undrar varför regissören har valt att ha så starkt fokus på den manliga aggressiviteten. Känslorna går rakt från scenen in i mig och då föreställningen är över är jag total spänd. Jag tror att han visar en verklighet som många väljer att dölja eller tona ner, jag tycker det de visar är viktigt och viktigt, men jag är ändå nyfiken. Efter föreställningen söker jag upp regissören och ställer frågan. Svaret blir ” För att detta är verkligheten för de flest män runt om i världen”. Jag säger att jag håller med men att det är lätt att glömma bort ibland. ”Jaså?”, svarar han lite frågande ”-var kommer du ifrån? Jaha, Sverige, då förstår jag”. Ett manligt Bosniskt perspektiv mot ett kvinnligt svenskt – två skilda världar vad det gäller aggression och frustration.

Jag trycker att regissören Haris Pasovic tankar i programbladet är inspirerande och tänkvärda och jag väljer därför att citera stora delar av det nedan. Och – min nyfikenhet kring vilken roll fotbollen spelar i samhället och dess utveckling samt vad det är med fotbollen som har denna kraft växer!

” In Football, Football . . . we have explored the tension between the strict rules and necessary improvisation in football; the art of football. I was intrigued by a paradox of unpredictibility and controle in fooball.

. . . Beyond the exitements and sentiments, we have started to understand its deep significance in the lives of many people. This implication has lead us to test the power of football in some difficult life-cercumstances. Most of the great football players were born and grew up in the slums of metropolitan ghettos. They made it. What has happened to many more who they played with as kids? Has football shaped their lives as well?

Neaples has been and inexhausable source if inspiration and learning for me. It is truely a facenating city. It is a sharply football-minded city. . . The reasearch has brought us to Scampia, the little football school established by Fondazione Cannavaro/Ferrera.

I was struck by the sharp contrast between the lively schools and its gloomy enviroment. I asked myself what football means in the lives of 80 000 people living in the ill-concieved social projects and the minumental architectural failures of our times. Scampia, like many similar getthos across Europe, reflects the European reality in its full drama. Together with the African, Latin American and Asian slums, this gettozied Europe short of Liberté, Égalité, Fraternité makes up the world football map, clear and concrete. Among the goalposts on the streets, the young football players live and die. True, football gives them some happy moments too. But, the world has been depriving them of dignified lives and sentincing them to suffering and brutal death as soon as they get born.

With the immense popularity, football has an immense responsibility. The arts share with football this noble task . Can these two crative and beautiful phenomena get together to make our lives happier and to make us become better people? Lilian Thuram, a great French defender and a former Italian League player, has asked a simple question: 'And were do you stand?' It is a duty of football to give an answer to this question. Our quest fot understanding the football game itself, and to create some meaningful art has challanged us to explore both artistic form and significant content. I Bleieve that we have come up with an important story to tell and a new form of theatrical art -football dance thatre.
Director Haris Pasovic, May 26, 2010.

onsdag 23 juni 2010

En inblick i ett möjligt Sydafrika

2008 var jag i Sydafrika i januari och i september. Min senaste resa ner var årsskiftet 2005/2006. Jag upplevde att skillnaden i attityd och mentalitet i landet på de två åren hade ändrats markant. Det fanns en pessimism, vi hade många samtal om växande korruption, regelbundna strömavbrott var något nytt för mig i Sydafrika och under min resa i september -08 avsattes Tabo Mbeki som ordförande för ANC och som landets president. Det fanns en oro om vad som väntade och vad den kommande presidenten Jacob Zuma med ett stort korruptionsåtal hängande över sig skulle innebära för landet. Man befarade ökade motsättningar mellan svarta och vita. Den fattiga befolkningen började bli otåliga på att drygt 10 år av demokrati hade gått utan större skillnader i levnadsstandard. Det kändes som att Sydafrika stod i ett vägskäl där man skulle fortsätta på den inslagna vägen av försoning och som ett land i spetsen i den afrikanska utvecklingen eller säga ”vi har väntat länge nog” och närma sig sina Afrikanska grannar.

I december 2009 var jag tillbaka i Sydafrika. Åter igen hade mentaliteten ändrats. Den här gången var fokus FOTBOLL. Förberedelserna inför fotbolls VM var i full gång, fotbollar och affischer dekorerade Johannesburg, media hade fokus på det kommande eventet och landet var förväntansfullt. Jag upplevde att den tidigare splittringen och pessimismen hade bytts ut mot nationell enighet, förväntan och hoppfullhet.

Under de senaste månaderna innan fotbolls VM har svensk media rapporterat om Sydafrika och förberedelserna inför eventet. Fokus har varit på problemen. Ska man hinna bli klara med arenorna? Kommer man klara av säkerheten? Kommer VM nå ut till sydafrikanerna eller blir det ett event för turister? Är det rätt av ett U-land att satsa så mycket resurser på ett sportsevenemang?

Den 10 juni befinner jag mig på Kapstadens paradgata och firar öppnandet av fotbolls VM tillsammans med ca 100 000 människor. Visst är det turister där, men framförallt är det Sydafrikaner – i alla åldrar, alla färger, från alla områden runt Kapstaden, rika som fattiga. I ett land där stora folkmassor i vanliga fall är ett hot är folk totalt avslappnade, glada, öppna för kontakt och interaktion.

Den avslappnade och öppna känslan har fortsatt. Jag tror aldrig jag har känt mig så säker och välkommen i Sydafrika som under den här resan. Man har satt in extra polisinsatser. Poliser syns på vägarna, i parker, på gatorna.

Kollektivtrafiken har byggts ut. I Johannesburg har de nya bussarna Rea Vya som går från Soweto, via den nya stadion, genom Johannesburgs city och till Ellis Park stadium i en av de centrala förorterna till stan. Bussarna och dess hållplatser är fräscha, organiserade och har fokus på säkerhet. Det är fantastiskt för oss att kunna ta bussen hemifrån och ut till arbetet i Soweto, en annars stressig bilresa genom den hektiska Johannesburgstraffiken, alternativt en dyr taxiresa på 4 mil och en dryg timme. I Kapstaden går de tidigare fruktade tågen som annars slutar gå klockan på kvällen fram till två på natten och inte en sekund känner jag obehag att stå på perrongen, åka tåget eller ta mig runt på Kapstadens centralstation – där Clayton annars hårt brukar hålla min hand och mer eller mindre dra mig ut ur, oftast som den ända vita personen.

Innan Bafana-Bafanas (Sydafrikas fotbollslandslag) första match var förväntningarna och glädjen hög. Men i media befarade man hur glädjekänslorna skulle bytas ut till ilska, sorg och aggression om lagen förlorade. Då förlusten kom i match nummer två mot Uruguay fanns det självklart en besvikelse, men ilska och aggression – absolut inte. 23.10 tog vi tåget från Kapstadens central. Tåget var packat med människor. Turister och Sydafrika – svarta, vita, färgade – alla avslappnade, interagerande och bakom sitt lag. Att vanliga vita sydafrikaner tar tåget hem en sen kväll är helt unikt i Sydafrika.

VM månaden är en inblick i ett Sydafrika som är möjligt. Ett Sydafrika där man känner trygghet, enighet och hopp om framtiden. Den stora utmaningen börjar den 13 juli då VM cirkusen lämnar landet. Fortsätter man att satsa på ”visible policing”, på utbyggnad av säker kollektivtrafik och att skapa möjliga mötesplatser för de olika grupperna av den Sydafrikanska befolkningen. Det ska bli spännande att följa utvecklingen!

tisdag 15 juni 2010

Hur påverkar våld ditt liv?

Idag, tisdagen den 15 juni, höll vi utbildning för 40 stycken 13-15 åringar i Philipi/Michel´s Plain, en förort till Kapstaden. Ungdomarna fick samtala kring frågan ”Hur påverkar våld ditt liv?”.

Svaren som kom var:
Om man blir utsatt för våld, exempelvis misshandel av föräldrar eller mobbing i skolan så är det svårt att fokusera på skolarbetet.
Om ens föräldrar bråkar och utsätter varandra för våld kan det bli så att man som barn tar ut sin sorg, ilska och frustration över det genom att vara våldsam mot andra barn.
Våld runt omkring en kan göra att man drömmer mardrömmar och får svårt att sova.
Klasskamrater kan genom hot om våld tvinga en att göra deras skoluppgifter vilket leder till att man inte har tid att göra sina egna läxor.
Våld runt omkring en kan göra att man själv blir våldsam mot andra. Detta kan leda till att man får skuldkänslor, får svårt att sova, tar droger för att glömma, begår självmord, blir mördad eller hamnar i fängelse.

Följdfrågan på diskussionen var ”Hur skapar vi ett fridfullt och säkert samhälle?” Genom att:
Respektera varandra
Kommunicera
Bekräfta varandra
Ta ansvar för våra kvarter och samhällen
Lita på varandra
Visa kärlek

Kreativitet och tonårsattityd

I torsdags var vi i Tygerberg highschool på Wester Cape Department of Education´s öppnande av skollovsaktiviteterna. Från och med i torsdags har de Sydafrikanska skolorna ett tre veckor långt vinterlov. Sedan tio år tillbaka satsar utbildningsdepartementet på säkerhet (Safe Schools). Man har Safe Schools Coordinators och Safe Schools Officers som arbetar med fritids- och lovaktiviteter för barn och ungdomar. Meningsfulla fritidsaktiviteter är alltid en viktig del av ett samhälles våldsförebyggande arbete. I ett land som Sydafrika men mycket fattigdom, arbetslöshet och hög nivå av våld och kriminalitet, bland annat med utbredd gängverksamhet är detta extremt viktigt. I år sammanfaller skollovet med fotbolls VM och lovverksamheten är därför större i år en normalt. 2010 års fokus är säkerhet och våldsprevention genom idrott.

KnotViolence kommer att bidra till lovaktiviteterna genom workshops med ungdomar under fem dagar i fem olika områden runt omkring Kapstaden. I torsdags höll vi en tvåtimmars workshop med 40 ungdomar i åldrarna 12-15 år från olika områden i Västra Kapprovinsen. Den första timmen var svårstartad. Ungdomarna kände inte varandra, var blyga och kaxiga på samma gång. Skrattade åt varandra och kommenterade på vad de som vågade säga något sa. Vi hade också svårigheter med språket då vissa hade Afrikaans som modersmål och andra Xhosa, några av dem hade väldigt svårt att förstå engelskan. Efter att Clayton under den första timmen hade sagt till gruppen att det handlar om att respektera varandra, att lyssna då någon annan pratar, att aktivt delta, att vi alla har någonting att lära och bidra med kunde vi dra igång den andra timmen i en annan anda.

Den sista övningen var att alla ungdomarna skulle designa och färglägga sin tolkning av den knutna revolvern. Jag förväntade mig att majoriteten skulle tycka att det var en larvig övning och hafsta igenom uppgiften. Jag hade fel! Inom en minut från att de fick sketcherna och färgpennor var det total tystnad, koncentration och fokus på uppgiften. Samtliga 40 ungdomar, små och stora, tjejer och killar med eller utan attityd, gick 100% in i uppgiften och skapade på de 15-20 minuter de hade på sig fantastiska tolkningar av den knutna revolvern. Kreativitet är ett fantastiskt redskap för att uttrycka känslor, tankar och idéer och att bli positivt överraskad är en av det bästa känslorna man kan uppleva!

Football for Peace

I december förra året höll jag och Clayton en tvådagars KnotViolence-utbildning med 20 fotbollstränare i Soweto utanför Johannesburg i Sydafrika.

KnotViolence-utbildningen fokuserar på interaktiva metoder i konflikthantering och ickevåld. Då vi startade dag nummer två hade redan två av tränarna testat ett par av övningarna på sin fotbollsträning dagen innan! Det passet som påverkade deltagarna mest var ”anger management”, det vill säga, hur hanterar vi ilska som vi bär på. Efter de tre KnotViolence utbildningarna som jag har hållit i Sydafrika har jag lagt märke till att det finns ett stort behov av att prata om och hitta redskap för att hantera sin ilska. Speciellt männen bär på mycket ilska som hålls inne eller kommer ut i form av våld.

I tisdags var vi tillbaka i Soweto för att hålla en uppföljande utbildning inför tränarnas arbete under fotbolls WM. Get the Point Iniative som driver KnotViolence-utbildningarna anordnar tillsammans med fotbollstränarna i Soweto en barn- och ungdomsturnering under hela VM-månaden. Fotbollen kommer att varvas med sex 20-minuters övningar kring självkänsla, konflikthantering och ickevåld.

Innan vi började utbildningen stod vi ute i vintersolen och pratade med deltagarna. En av killarna beskrev för mig hur han har förändrats de senaste sex månaderna. Han är numera medveten om sin ilska och låter den inte styra honom. Idag kan han ta det lugnt och separera sina egna känslor och beteenden från andra människors och inte reagera på provokationer som han gjorde förut. Han beskrev hur skönt detta är för honom och hur han är en mer harmonisk person idag. Han beskrev också hur han har bestämt sig för att försöka att påverka andra till positiv förändring. Hur han hade influerat en vän att sluta bära vapen, hur han stöttar sin bror att bli nykter och hur han och de andra tränarna arbetar för att sprida KnotViolence-programmet till andra fotbollstränare och skolor i området.

Att få möjlighet att arbeta i process med grupper och följa upp resultatet av vad ens utbildningar ger är fantastiskt. Att se att utbildningarna ger effekt och reell förändring i människors liv. Att se att de metoder som jag lär ut förs vidare och vi tillsammans skapar ringar på vattnet.