onsdag 23 juni 2010

En inblick i ett möjligt Sydafrika

2008 var jag i Sydafrika i januari och i september. Min senaste resa ner var årsskiftet 2005/2006. Jag upplevde att skillnaden i attityd och mentalitet i landet på de två åren hade ändrats markant. Det fanns en pessimism, vi hade många samtal om växande korruption, regelbundna strömavbrott var något nytt för mig i Sydafrika och under min resa i september -08 avsattes Tabo Mbeki som ordförande för ANC och som landets president. Det fanns en oro om vad som väntade och vad den kommande presidenten Jacob Zuma med ett stort korruptionsåtal hängande över sig skulle innebära för landet. Man befarade ökade motsättningar mellan svarta och vita. Den fattiga befolkningen började bli otåliga på att drygt 10 år av demokrati hade gått utan större skillnader i levnadsstandard. Det kändes som att Sydafrika stod i ett vägskäl där man skulle fortsätta på den inslagna vägen av försoning och som ett land i spetsen i den afrikanska utvecklingen eller säga ”vi har väntat länge nog” och närma sig sina Afrikanska grannar.

I december 2009 var jag tillbaka i Sydafrika. Åter igen hade mentaliteten ändrats. Den här gången var fokus FOTBOLL. Förberedelserna inför fotbolls VM var i full gång, fotbollar och affischer dekorerade Johannesburg, media hade fokus på det kommande eventet och landet var förväntansfullt. Jag upplevde att den tidigare splittringen och pessimismen hade bytts ut mot nationell enighet, förväntan och hoppfullhet.

Under de senaste månaderna innan fotbolls VM har svensk media rapporterat om Sydafrika och förberedelserna inför eventet. Fokus har varit på problemen. Ska man hinna bli klara med arenorna? Kommer man klara av säkerheten? Kommer VM nå ut till sydafrikanerna eller blir det ett event för turister? Är det rätt av ett U-land att satsa så mycket resurser på ett sportsevenemang?

Den 10 juni befinner jag mig på Kapstadens paradgata och firar öppnandet av fotbolls VM tillsammans med ca 100 000 människor. Visst är det turister där, men framförallt är det Sydafrikaner – i alla åldrar, alla färger, från alla områden runt Kapstaden, rika som fattiga. I ett land där stora folkmassor i vanliga fall är ett hot är folk totalt avslappnade, glada, öppna för kontakt och interaktion.

Den avslappnade och öppna känslan har fortsatt. Jag tror aldrig jag har känt mig så säker och välkommen i Sydafrika som under den här resan. Man har satt in extra polisinsatser. Poliser syns på vägarna, i parker, på gatorna.

Kollektivtrafiken har byggts ut. I Johannesburg har de nya bussarna Rea Vya som går från Soweto, via den nya stadion, genom Johannesburgs city och till Ellis Park stadium i en av de centrala förorterna till stan. Bussarna och dess hållplatser är fräscha, organiserade och har fokus på säkerhet. Det är fantastiskt för oss att kunna ta bussen hemifrån och ut till arbetet i Soweto, en annars stressig bilresa genom den hektiska Johannesburgstraffiken, alternativt en dyr taxiresa på 4 mil och en dryg timme. I Kapstaden går de tidigare fruktade tågen som annars slutar gå klockan på kvällen fram till två på natten och inte en sekund känner jag obehag att stå på perrongen, åka tåget eller ta mig runt på Kapstadens centralstation – där Clayton annars hårt brukar hålla min hand och mer eller mindre dra mig ut ur, oftast som den ända vita personen.

Innan Bafana-Bafanas (Sydafrikas fotbollslandslag) första match var förväntningarna och glädjen hög. Men i media befarade man hur glädjekänslorna skulle bytas ut till ilska, sorg och aggression om lagen förlorade. Då förlusten kom i match nummer två mot Uruguay fanns det självklart en besvikelse, men ilska och aggression – absolut inte. 23.10 tog vi tåget från Kapstadens central. Tåget var packat med människor. Turister och Sydafrika – svarta, vita, färgade – alla avslappnade, interagerande och bakom sitt lag. Att vanliga vita sydafrikaner tar tåget hem en sen kväll är helt unikt i Sydafrika.

VM månaden är en inblick i ett Sydafrika som är möjligt. Ett Sydafrika där man känner trygghet, enighet och hopp om framtiden. Den stora utmaningen börjar den 13 juli då VM cirkusen lämnar landet. Fortsätter man att satsa på ”visible policing”, på utbyggnad av säker kollektivtrafik och att skapa möjliga mötesplatser för de olika grupperna av den Sydafrikanska befolkningen. Det ska bli spännande att följa utvecklingen!

3 kommentarer:

  1. trampar in o säger att du har en mycket intressant blogg..ska lägga den till mina favoriter o återkomma för o läsa resten:) Hoppas att allt é bra med dej o du får en skön midsommar

    SvaraRadera
  2. Tack för din fina rapportering Fanny. Vi får hoppas att den positiva utvecklingen håller i sig även efter VM.
    Varma kramar Caroline

    SvaraRadera