En inblick i ett möjligt Sydafrika

2008 var jag i Sydafrika i januari och i september. Min senaste resa ner var årsskiftet 2005/2006. Jag upplevde att skillnaden i attityd och mentalitet i landet på de två åren hade ändrats markant. Det fanns en pessimism, vi hade många samtal om växande korruption, regelbundna strömavbrott var något nytt för mig i Sydafrika och under min resa i september -08 avsattes Tabo Mbeki som ordförande för ANC och som landets president. Det fanns en oro om vad som väntade och vad den kommande presidenten Jacob Zuma med ett stort korruptionsåtal hängande över sig skulle innebära för landet. Man befarade ökade motsättningar mellan svarta och vita. Den fattiga befolkningen började bli otåliga på att drygt 10 år av demokrati hade gått utan större skillnader i levnadsstandard. Det kändes som att Sydafrika stod i ett vägskäl där man skulle fortsätta på den inslagna vägen av försoning och som ett land i spetsen i den afrikanska utvecklingen eller säga ”vi har väntat länge nog” och närma sig sina Afrikanska grannar.

I december 2009 var jag tillbaka i Sydafrika. Åter igen hade mentaliteten ändrats. Den här gången var fokus FOTBOLL. Förberedelserna inför fotbolls VM var i full gång, fotbollar och affischer dekorerade Johannesburg, media hade fokus på det kommande eventet och landet var förväntansfullt. Jag upplevde att den tidigare splittringen och pessimismen hade bytts ut mot nationell enighet, förväntan och hoppfullhet.

Under de senaste månaderna innan fotbolls VM har svensk media rapporterat om Sydafrika och förberedelserna inför eventet. Fokus har varit på problemen. Ska man hinna bli klara med arenorna? Kommer man klara av säkerheten? Kommer VM nå ut till sydafrikanerna eller blir det ett event för turister? Är det rätt av ett U-land att satsa så mycket resurser på ett sportsevenemang?

Den 10 juni befinner jag mig på Kapstadens paradgata och firar öppnandet av fotbolls VM tillsammans med ca 100 000 människor. Visst är det turister där, men framförallt är det Sydafrikaner – i alla åldrar, alla färger, från alla områden runt Kapstaden, rika som fattiga. I ett land där stora folkmassor i vanliga fall är ett hot är folk totalt avslappnade, glada, öppna för kontakt och interaktion.

Den avslappnade och öppna känslan har fortsatt. Jag tror aldrig jag har känt mig så säker och välkommen i Sydafrika som under den här resan. Man har satt in extra polisinsatser. Poliser syns på vägarna, i parker, på gatorna.

Kollektivtrafiken har byggts ut. I Johannesburg har de nya bussarna Rea Vya som går från Soweto, via den nya stadion, genom Johannesburgs city och till Ellis Park stadium i en av de centrala förorterna till stan. Bussarna och dess hållplatser är fräscha, organiserade och har fokus på säkerhet. Det är fantastiskt för oss att kunna ta bussen hemifrån och ut till arbetet i Soweto, en annars stressig bilresa genom den hektiska Johannesburgstraffiken, alternativt en dyr taxiresa på 4 mil och en dryg timme. I Kapstaden går de tidigare fruktade tågen som annars slutar gå klockan på kvällen fram till två på natten och inte en sekund känner jag obehag att stå på perrongen, åka tåget eller ta mig runt på Kapstadens centralstation – där Clayton annars hårt brukar hålla min hand och mer eller mindre dra mig ut ur, oftast som den ända vita personen.

Innan Bafana-Bafanas (Sydafrikas fotbollslandslag) första match var förväntningarna och glädjen hög. Men i media befarade man hur glädjekänslorna skulle bytas ut till ilska, sorg och aggression om lagen förlorade. Då förlusten kom i match nummer två mot Uruguay fanns det självklart en besvikelse, men ilska och aggression – absolut inte. 23.10 tog vi tåget från Kapstadens central. Tåget var packat med människor. Turister och Sydafrika – svarta, vita, färgade – alla avslappnade, interagerande och bakom sitt lag. Att vanliga vita sydafrikaner tar tåget hem en sen kväll är helt unikt i Sydafrika.

VM månaden är en inblick i ett Sydafrika som är möjligt. Ett Sydafrika där man känner trygghet, enighet och hopp om framtiden. Den stora utmaningen börjar den 13 juli då VM cirkusen lämnar landet. Fortsätter man att satsa på ”visible policing”, på utbyggnad av säker kollektivtrafik och att skapa möjliga mötesplatser för de olika grupperna av den Sydafrikanska befolkningen. Det ska bli spännande att följa utvecklingen!

Hur påverkar våld ditt liv?

Idag, tisdagen den 15 juni, höll vi utbildning för 40 stycken 13-15 åringar i Philipi/Michel´s Plain, en förort till Kapstaden. Ungdomarna fick samtala kring frågan ”Hur påverkar våld ditt liv?”.

Svaren som kom var:
Om man blir utsatt för våld, exempelvis misshandel av föräldrar eller mobbing i skolan så är det svårt att fokusera på skolarbetet.
Om ens föräldrar bråkar och utsätter varandra för våld kan det bli så att man som barn tar ut sin sorg, ilska och frustration över det genom att vara våldsam mot andra barn.
Våld runt omkring en kan göra att man drömmer mardrömmar och får svårt att sova.
Klasskamrater kan genom hot om våld tvinga en att göra deras skoluppgifter vilket leder till att man inte har tid att göra sina egna läxor.
Våld runt omkring en kan göra att man själv blir våldsam mot andra. Detta kan leda till att man får skuldkänslor, får svårt att sova, tar droger för att glömma, begår självmord, blir mördad eller hamnar i fängelse.

Följdfrågan på diskussionen var ”Hur skapar vi ett fridfullt och säkert samhälle?” Genom att:
Respektera varandra
Kommunicera
Bekräfta varandra
Ta ansvar för våra kvarter och samhällen
Lita på varandra
Visa kärlek

Kreativitet och tonårsattityd

I torsdags var vi i Tygerberg highschool på Wester Cape Department of Education´s öppnande av skollovsaktiviteterna. Från och med i torsdags har de Sydafrikanska skolorna ett tre veckor långt vinterlov. Sedan tio år tillbaka satsar utbildningsdepartementet på säkerhet (Safe Schools). Man har Safe Schools Coordinators och Safe Schools Officers som arbetar med fritids- och lovaktiviteter för barn och ungdomar. Meningsfulla fritidsaktiviteter är alltid en viktig del av ett samhälles våldsförebyggande arbete. I ett land som Sydafrika men mycket fattigdom, arbetslöshet och hög nivå av våld och kriminalitet, bland annat med utbredd gängverksamhet är detta extremt viktigt. I år sammanfaller skollovet med fotbolls VM och lovverksamheten är därför större i år en normalt. 2010 års fokus är säkerhet och våldsprevention genom idrott.

KnotViolence kommer att bidra till lovaktiviteterna genom workshops med ungdomar under fem dagar i fem olika områden runt omkring Kapstaden. I torsdags höll vi en tvåtimmars workshop med 40 ungdomar i åldrarna 12-15 år från olika områden i Västra Kapprovinsen. Den första timmen var svårstartad. Ungdomarna kände inte varandra, var blyga och kaxiga på samma gång. Skrattade åt varandra och kommenterade på vad de som vågade säga något sa. Vi hade också svårigheter med språket då vissa hade Afrikaans som modersmål och andra Xhosa, några av dem hade väldigt svårt att förstå engelskan. Efter att Clayton under den första timmen hade sagt till gruppen att det handlar om att respektera varandra, att lyssna då någon annan pratar, att aktivt delta, att vi alla har någonting att lära och bidra med kunde vi dra igång den andra timmen i en annan anda.

Den sista övningen var att alla ungdomarna skulle designa och färglägga sin tolkning av den knutna revolvern. Jag förväntade mig att majoriteten skulle tycka att det var en larvig övning och hafsta igenom uppgiften. Jag hade fel! Inom en minut från att de fick sketcherna och färgpennor var det total tystnad, koncentration och fokus på uppgiften. Samtliga 40 ungdomar, små och stora, tjejer och killar med eller utan attityd, gick 100% in i uppgiften och skapade på de 15-20 minuter de hade på sig fantastiska tolkningar av den knutna revolvern. Kreativitet är ett fantastiskt redskap för att uttrycka känslor, tankar och idéer och att bli positivt överraskad är en av det bästa känslorna man kan uppleva!

Football for Peace

I december förra året höll jag och Clayton en tvådagars KnotViolence-utbildning med 20 fotbollstränare i Soweto utanför Johannesburg i Sydafrika.

KnotViolence-utbildningen fokuserar på interaktiva metoder i konflikthantering och ickevåld. Då vi startade dag nummer två hade redan två av tränarna testat ett par av övningarna på sin fotbollsträning dagen innan! Det passet som påverkade deltagarna mest var ”anger management”, det vill säga, hur hanterar vi ilska som vi bär på. Efter de tre KnotViolence utbildningarna som jag har hållit i Sydafrika har jag lagt märke till att det finns ett stort behov av att prata om och hitta redskap för att hantera sin ilska. Speciellt männen bär på mycket ilska som hålls inne eller kommer ut i form av våld.

I tisdags var vi tillbaka i Soweto för att hålla en uppföljande utbildning inför tränarnas arbete under fotbolls WM. Get the Point Iniative som driver KnotViolence-utbildningarna anordnar tillsammans med fotbollstränarna i Soweto en barn- och ungdomsturnering under hela VM-månaden. Fotbollen kommer att varvas med sex 20-minuters övningar kring självkänsla, konflikthantering och ickevåld.

Innan vi började utbildningen stod vi ute i vintersolen och pratade med deltagarna. En av killarna beskrev för mig hur han har förändrats de senaste sex månaderna. Han är numera medveten om sin ilska och låter den inte styra honom. Idag kan han ta det lugnt och separera sina egna känslor och beteenden från andra människors och inte reagera på provokationer som han gjorde förut. Han beskrev hur skönt detta är för honom och hur han är en mer harmonisk person idag. Han beskrev också hur han har bestämt sig för att försöka att påverka andra till positiv förändring. Hur han hade influerat en vän att sluta bära vapen, hur han stöttar sin bror att bli nykter och hur han och de andra tränarna arbetar för att sprida KnotViolence-programmet till andra fotbollstränare och skolor i området.

Att få möjlighet att arbeta i process med grupper och följa upp resultatet av vad ens utbildningar ger är fantastiskt. Att se att utbildningarna ger effekt och reell förändring i människors liv. Att se att de metoder som jag lär ut förs vidare och vi tillsammans skapar ringar på vattnet.

Ett lyxigt jobb

Vimmelkantig efter en lång dag med mycket diskussioner och långa resor.

Ibland när jag sitter på kontoret och planerar, redovisar och administrerar glömmer jag bort vilket fantastiskt jobb jag har och hur privlliligerad jag är att få möta och ta del av så många människors tankar och åsikter.

Dagens workshop med anställda inom Eskilstuna kommun var mycket trevligt, roligt och inspirerande. Jag tar med gruppens positiva inställning och förmåga att se möjligheter till förändring. De tog med sig interaktiva metoder - något som de vill använda på personalmöten osv, forumspel för att lösa problem på sina arbetsplatser och hur vi alla tolkar och bedömer situationer och personer på så olika sätt utifrån vår egen bakgrund och våra värderingar.

en bubblande vecka

Sitter på ett vandrarhem vid Skanstull i Stockholm, lyssnar på ungdomar från olika delar av Europa och förbereder veckans utbildningar - en spännande blandning.

Imorgon bär det av till Eskilstuna tillsammans med Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisationer och deras O/Lika utbildning. Vi ska tillsammans med ca 100 kommunaställda och anställda vid kommunstyrelseförvaltningen för att samtala om fördomar och diskriminering och hur Eskilstuna kommun kan arbeta aktivt med inkludering i sina strategier, policydokument och sitt praktiska arbeta med att möta invånare i kommunen.

På tisdag är det Kalix och Calimo Affärspartner AB som gäller. Företagets ledningsgrupp, teamledare och jag ska arbeta med grupputveckling, ledarskap och konflikthantering.

På onsdag är det dags för träff nr 2 med personalgruppen på Bergaskolan i Malmö. Fokus för eftermiddagen är interaktiva metoder och konstruktiv kommunikation. Mycket rörelse, övningar, rollspel och förhoppningsvis mycket skratt och glädje.

På torsdag bär det återigen iväg till Eskilstuna för 100 nya möten kring fördomar och diskriminering.

Arbetsveckan avslutas på söndag med tjejejgruppssamtal och en eftermiddag på Tvioli i Köpenhamn.

Härligt!

Människa Gruppen Världen - om simning, tonårstrots och modet att förändra

I dagsläget arbetar jag med tre grupper som jag träffar regelbundet. Dessa grupper är fyra sexåriga killar som lär sig simma, fem 13-åriga tjejer som tänjer gränserna på vad som är tillåtet samt en personalgrupp på en högstadieskola. Att få pendla mellan dessa olika världar är fantastiskt spännande. Att få se en liten kille flyta på rygg utan dyna för första gången, att få lyssna till samtalen mellan tjejerna som är i fullfart på väg in i tonårslivet och få ta del av de utmaningar som skolpersonalen möter i sitt arbete med ungdomarna.

Vid en första anblick så kan det verka vara tre helt olika arbetsuppgifter. Men i grunden är det precis samma sak jag gör i alla tre grupperna.

För det första handlar om att se individen. Att bekräfta personen, att uppmuntra det positiva och att utmana för för att skapa utveckling.

För det andra handlar det om att se gruppens styrka. Grupper kan hjälpa eller stjälpa. I gruppen kan vi klanka ner, kränka, prata skit och sätta oss på tvären för utveckling. Men det är i den positiva gruppen vi kan finna en gemensam styrka. I en positiv grupp kan vi utvecklas. Genom att vara flera som arbetar mot samma håll kan vi uppnå mål som vi inte trodde var möjliga. Vi kan inspireras och sporras av varandra, hämta kraft i uppmuntran och positiv feedback och våga ta steget då vi vet att det finns andra där som fångar om om vi faller.

För mig är det detta som Människan, Gruppen, Världen står för. Då är arbetet med att uppmuntra de sexåriga killarna att våga simma på djupt vatten utan simdyna, för de 13-åriga att våga säga nej och istället stötta varandra inom gruppen och för skolpersonalen att våga förändra sin syn på sitt och elevernas sätt att hantera konflikter del i samma arbete att skapa en mer ödmjuk och modig värld.